En superhjältinna
Mina värsta fiender finns på en säng som åker omkring i rymden. De sitter där och kastar kuddar på mig. Den farligaste av dem är en som ser ut som en pirat och han slåss inte bara med kuddar utan har också ett svärd.
Det förklarar en superhjälte för mig. Superhjälten är sju år. Han är klädd i pyjamas, har nya stora framtänder och hoppar i min säng medan han entusiastiskt beskriver det rymdkrig vi är mitt uppe i.
Det är tur att det finns sjuåriga superhjältar som kan se de farliga kuddkastarna i rymden. Själv har jag länge trott att det var Tidstjuven och Penningslukaren som var mina största fiender.
Jag är själv en superhjältinna. Inte en sådan där trikåklädd superhjälte man kan se i filmer, utan en mindre slimmad superhjältinna med lite grått i håret. Det är egentligen konstigt att jag är superhjältinna nu, när jag inte var det för tjugo år sedan då både synen och konditionen var bättre. Men det beror på att det är först nu som jag har fått utnämningen.
Jag var kanske duktig redan för tjugo år sedan. Jag vet inte så noga för det var ingen sade något om det. Det är inte så många som säger något nu heller. Det är jag själv som har utnämnt mig och jag berömmer numera mig själv varje dag.
Jag är fantastiskt duktig. Det säger jag nu ofta till mig själv när jag efter att ha skrivit två artiklar på jobbet hinner hämta sonen i tid på fritids och laga mat, samtidigt som jag förhör en dotter på svensk grammatik.
Eftersom det inte kommer så mycket beröm från annat håll berömmer jag mig själv rikligt. Som kvinna behöver man nog lite mer beröm än män. Berömmet kan tjänstgöra som lite skydd mot den hårda verklighet som tränger på.
Varje vecka berättar media om nya kvinnoövergrepp. Det är kvinnor och flickor som våldtagits, utnyttjats, dräpts och mördats. Det händer att också män dödas och skadas, men det krävs inga statistiska mätningar för att inse att en skrämmande stor andel av offren är av kvinnokön.
Som kvinna är det lätt att känna sig försvinnande liten på jorden, eftersom vi ständigt omges av hot och faror. Som mamma till två döttrar är det stundtals svårt att härda ut. Den första gång jag insåg det var när min förstfödda dotter var någon vecka gammal och somnade i min famn då jag satt i en fåtölj framför TV:n. Dottern snusade stilla och luktade sött av mjölk. Samtidigt matades jag med TV-bilder om hur oönskade döttrar i Indien behandlades. Det är i sådana lägen man plötsligt riskerar att dränka det egna barnet i tårar.
För att inte gå under av världens allmänna ondska är det bra att ge sig själv en uppmuntrande dunk i ryggen minst en gång om dagen. Det är vad jag tänker medan jag lämnar den sängstudsande sonen för att sortera smutstvätten i badrummet.
Frågan är sedan vilken tvätthög jag ska köra först? Är det viktigast med den ljusa, så att dottern får rena fotbollsstrumpor? Eller den mörka där alla sonens smutsiga jeans ligger? Eller ska jag rent av satsa mina egna lakan, som förvandlats till en knölig hög under sonens härjningar i rymden?