Tioårig fiskare försörjde familjen (Sandhamnstidning)

Med lotsar, tullare och en växande skara sommargäster och seglare var Sandhamn för hundra år sedan ett blomstrande litet samhälle.
På ön fanns det ett par fiskare som tävlade om att komma i först i land, för att hinna sälja fångsten till de väntande köparna. En av fiskarna var min farfar Adolf Wickbeg, som vid 10-års ålder fick börja bidra till familjens försörjning.

Klockan halv två på natten, fem eller sex dagar i veckan, knackade Carl-Vilhelm Westin på fönstret hos sitt barnbarn Adolf Wickberg. Det var då dags att gå upp för att åka ut på dagens första fisketur.

Adolfs pappa Teodor var sjuk i cancer och kunde inte längre sköta arbetet som lots eller på annat sätt dra in pengar till familjen. Teodor hade ingen pension och under en period hade Adolf och hans föräldrar fått klara sig på de 150 kronor de tjänade på att hyra ut rum under sommaren. Till familjen hörde också två äldre bröder, som hade flyttat och börjat arbeta i Stockholm.

Adolf fiskade tillsammans med sin morfar Carl-Vilhelm Westin. Det var morfar som hade de bästa fiskegarnen och det var hans båt de använde.

– Vi hade en liten ökstock (eka) med segel, berättade Adolf. Det var en mycket bra sjöbåt, fast den var liten.

Det var en strikt affärsöverenskommelse som rådde mellan de två fiskarna. Morfar tog hälften av inkomsten. Det var enligt Adolf generöst av morfadern att inte begära mer, då det var han som stod för redskapen. Den andra hälften gick till Adolfs familj. Sex sjundedelar av summan gick till familjens försörjning men den sista sjundedelen fick Adolf behålla själv.

Adolf Wickberg och hans morfar brukade lägga ut tre bottenskötar per natt.

– Vi fick i allmänhet minst 50 torskar, även när det var som sämst, sade Adolf.

Sommartid var det sällan någon vind under nätterna, utan fiskarna fick ro ut och sedan hem igen. Skötarna las ofta mellan Skarprunmaren och Västerkobb, men när vädret var bra for de ibland istället ut till de mer avlägsna fiskevattnen vid Rörskären, Söderkobbe eller Alskärshåle.

– Det var full rulle hela tiden. När vi kom tillbaka var mormor alltid uppe, vilken tid vi än kom, och bjöd på kaffe. Morfar tog en gök och mormor gick ner och började beta revarna.

För fiskarna gällde det att hinna snabbt ner till hamnen, där jungfrurna brukade samlas vid halv två tiden, för att köpa färsk fisk till middag.

– Morfar konkurrerade med sin svåger Kalle Lövgren, som också var fiskhandlare. Vi hade sumparna bredvid varandra och det gällde att komma fram tidigt, så att inte den andre tog alla kunderna, mindes Adolf.

När nattens fångst var såld, gav sig fiskarna ut på nästa tur.

– Vi lade flundrenät och siknät också. Vi ville ha så många olika sorters fisk som möjligt i sumpen, så att kunderna kunde välja, berättade Adolf.

Mellan fisketurerna brukade Adolf springa i väg för att hämta vatten åt några av villaägarna. Medan han gjorde det satt hans morfar ofta och väntade otåligt på honom i båten.

– Han tyckte inte om att jag gjorde det, förklarade Adolf. De pengar jag fick för att hämta vatten fick jag behålla själv.

En bra fiskeplats var i Alskärshåle. Adolfs familj och morfadern ägde tillsammans en fjärdedel av Grönskärs skärgård och brukade lägga sina nät där så att de kunde tas upp på tisdagen, onsdagen och fredagen, vilket var de bästa dagarna för försäljning. Söndagskvällar lade familjen Broström nät där.

– En gång hade Broströms bestämt sig för att göra en kupp, berättade Adolf. När vi kom på måndagen så hade de redan lagt sina skötar där.
Morfar bestämde då att de ändå skulle lägga sina skötar, på strömsidan av de som Broström hade lagt.

– Det visade sig då att Broströms låg och vaktade bakom en udde, och när vi lade våra skötar så kom de fram, berättade Adolf. Det blev rena vikingaslaget mellan våra båtar. Men de som fick ge sig och ta upp sina skötar igen, det var Broström.

En gång märktes det att arbetsbördan var för stor för pojken. När Carl-Vilhelm Westin som vanligt knackade fönstret klockan halv två på natten så steg Adolf upp, svepte en filt omkring sig och fick fatt i ett snöre som han band runt midjan och gick sedan i sömnen mot grinden.

Hans pappa, som då var nästan helt sängbunden av sin sjukdom, såg sonen gå iväg och insåg att något var på tok. Teodor lyckades ta sig till fönstret och ropade ut. Adolf vaknade till slut av att han hörde hur hans pappa vrålade och skrek efter honom att stanna.

Adolf ville gå till morfar som väntade i båten, men hans pappa sa till honom att han var sjuk och inte fick fara. Samma besked fick morfar när han kom tillbaka.

– Den natten stannade jag hemma, men det hände bara den gången, berättade Adolf.  Det var ett förfärligt hårt liv. Men jag var road av fisket och såg det inte som ett tvång.

En dag träffade Adolf sina vänner, bröderna Westerberg och Jean-Petter Westberg, som frågade om han inte skulle följa med dem till Dansberget och sparka boll. Adolf följde med, trots att han visste att han skulle ut och lägga flundrenät med sin morfar, och när de andra sedan bestämde sig för att fortsätta vidare till Gröna planerna så lät han sig övertalas att följa med även dit.

Fotbollsspelandet fick ett abrupt slut då Adolf fick se morfar som kom gående längs Grantallsvägen för att hämta honom. Adolf kilade då snabbt iväg på den stora vägen genom skogen och kunde på så sätt hinna före morfar till båten.

De som fiskade fick inte bra betalt för sin fångst. För fiskarna gällde det därför att hela tiden dra in så mycket fisk som möjligt. Lördag kväll stannade Adolf och hans morfar alltid i land och ibland hade de även fria söndagar. Annars gav de sig ut, nästan oavsett vilket väder det var.

–Det var egentligen konstigt att vi klarade oss i den lilla ökstocken, sade Adolf. Men morfar hade ett fantastiskt sinne för sjön. Ibland tog vi upp skötar på stora fjärden. Det var alldeles märkvärdigt att vi kunde hitta dem när det var mörkt som i en säck.

Värst var det under höstarna då fiskarna for ut i hård vind och totalt mörker. Adolf mindes stormnätter, då han och hans morfar kämpade mot vinden, för att få upp sina skötar. Vid ett tillfälle var de ute vid Alskär i nordlig storm.

–Vi rodde så att vi höll på att börja spotta blod, mindes Adolf. Det var den värsta storm jag har varit ute i.

Carl-Vilhelm Westin ansåg att det inte fanns några olyckor till sjöss.

– Seglade man omkull så var det bara slarv, berättade Adolf.

En gång höll den skicklige sjömannen trots allt själv på att gå omkull. Det var i en ostlig storm då fiskarna plötsligt möttes av en by. De seglade då och skotet till storseglet knorrade ihop sig, och kunde inte löpa som det skulle. Då vinden tog tag i båten så välte den och fylldes till häften med vatten.

– Vi rodde tills vi nådde land, så vi kunde ösa ut allt vatten berättade, Adolf. Sedan fyllde vi båten till hälften med sten och rodde ut igen.

I vår släkt hade männen varit lotsar i ett par hundra år, och det var också den väg Adolf tänkte följa då han var stor nog. Men under en stormig natt då han hade börjat som lotslärling fruktade han för sitt liv och han bestämde sig för att det fick vara nog. Adolf beslöt sig för att göra som bröderna och bryta upp från ön för att istället börja ett nytt liv inne i Stockholm.

I Stockholm kompletterade Adolf den skolgång som han knappt hann med under barndomen. Han började sedan som springpojke i en speditionsfirma och slutade sitt yrkesarbete inom samma företag, men då som dess ägare.

Fiskade gjorde han även i fortsättningen, men bara som fritidssysselsättning. Den sista gången han var ute och tog upp nät var ett par dagar innan han dog. Han var ute vid Alskär, där han ofta fiskat som barn, tillsammans med ett par yngre släktingar. Det var grov sjö men fångsten var riklig. Adolf, som hade varit sjuk en längre tid, såg glad ut när han slet med de tunga näten.

Fotnot: Arne Wickberg (1909-1992)) växte upp i Stockholm men tillbringade mycket av sin fritid på Sandhamn, där hans släkt kom ifrån. Arne intervjuade äldre Sandhamnsbor och spelade in materialet på band. Berättelsen i artikeln ovan kommer från en intervju som Arne gjorde den 25 december 1962 med sin farbror Adolf Wickberg.

Fakta Adolf: Adolf Wickberg föddes under dramatiska former på Sandhamn den 23 januari 1891. Det var i januari och isen hade nyss lagt sig. Det tog flera dagar innan barnmorskan kunde ta sig från Möja till Sandhamn, där Adolfs mamma hade legat med värkar i ett par dygn.

Adolfs bröder hade fått komma in till sin mamma och säga farväl, eftersom det var osäkert om hon skulle överleva.

Publicerad i Sandhamnstidning, 2008