Djingis (Inrikes)

De första invånarna på Djingis Khan, ett bostadsområde i östra utkanten av Lund, var unga och rebelliska. 1970-talets Djingis Khanare protesterade mot allt som de tyckte var fel och gjorde sig kända för sina vilda fester.

I skuggan av Ericssons väldiga kontorshus i Lund ligger Djingis Khan som ett lite vildvuxet stugområde med gulmålade trähus. Små kringbyggda gårdar och slingrande gångvägar har gett området många naturliga mötesplatser. Djingis Khan är som en by inne i staden, där barnen kan springa fritt och där de vuxna gärna stannar till för en pratstund på grannarna.

Området Djingis Khan, som fick sitt namn efter ett studentspex, började byggas 1971 på en åker en bit utanför stadens gräns. Husen kom i moduler som snabbt monterades ihop. Området ägdes av AF-bostäder och de som flyttade in var studenter som redan hade bildat familj. De första hyresgästerna kom till en nybyggarstad där tvåvåningshusen hade omålade träfasader och marken de stod på bestod av naken lera.

De små gårdar som husen var byggda runt blev områdets gemensamma rum, där vuxna umgicks med varandra medan barnen sprang runt och lekte till sent på kvällarna.

Bert Sjögren flyttade till området 1973 och har under de år som gått flyttat därifrån ett par gånger, men har alltid återvänt på nytt. Det tidiga Djingis Khan minns han som en plats där de boende tog vara på alla chanser till kontakt.

– Under sommarhalvåret var det alltid fest på någon av gårdarna under helgerna, berättar han. Det var också mycket spontana fester hemma hos människor och gemensamma kaffekalas både ute och inne.

Under vinterhalvåret var det puben i områdets gillestuga som var samlingsplatsen. Puben fanns i flera år och var under vinterhalvåret öppen två eller tre kvällar i veckan. Kvarterspolisen kom ibland förbi och påpekade att de boende saknade tillstånd för alkoholförsäljningen, men de ingrep inte mer än så då puben riktade sig till en liten krets och sköttes diskret.

– Puben fanns i ett par år och det var alltid mycket folk, säger Bert Sjögren. Men när mellanölet förbjöds 1977 så slutade vi med den. Även om vi inte hade tillstånd att sälja fatöl innan, så kändes det inte så farligt när man kunde köpa samma sorts öl i en vanlig ICA-butik.
Puben drevs av en förening som Djingis Khan-borna hade bildat under namnet Hyresbetalarföreningen. Föreningen organiserade också en hyresmaskning som de boende genomförde i protest mot en hyreshöjning. Invånarna fortsatte att betala den gamla hyran medan förhandlingar fördes och vann till sist striden mot AF-bostäder.
En annan protest drabbade Posten, som inte ville dela ut posten vid lägenheterna utan lade den i brevlådor i områdets ytterkant. Djingis Khanborna anställde då en egen brevbärare som under ett år delade ut post vid lägenheterna. Brevbäraren var en populär man som under sin dagliga runda inte bara fyllde brevlådorna, utan som dessutom ofta tog fikapauser hemma hos adressaterna.

När kommunen var långsam med att genomföra ett löfte om odlingslotter tog Djingis Khanarna saken i egna händer och förvandlade delar av den kommunala gräsmattan till grönsaksland.
Området utmärkte sig på det politiska planet med att vara ett av vänsterpartiets starkaste fästen i landet. Livet på Djingis Khan färgades också av att många flyktingar från Latinamerika bodde där under de första årtiondena.

Nästan fyrtio år efter husen byggdes har mycket förändrats. Djingis Khan ligger inte längre utanför staden, utan omges nu av bebyggelse på alla sidor. Den forna åkern är en grön och lummig plats. De tidigare studentbostäderna har omvandlats till bostadsrätter och man får i dag betala upp till två miljoner kronor för en lägenhet på området.

Att det alltid har bott många kreativa människor på Djingis Khan syns både utvändigt och invändigt. Tidigare kunde en besökare kliva in i fel lägenhet utan att genast märka sitt misstag, då alla bostäder såg likadana ut. I dag är det mångfald som gäller. Väggar har rivits, dörrar och trappor har flyttats och det finns nu många varianter i konsten att förvandla de från början små köken till rum med plats för hela familjer.

De senaste tio åren har området även förändrats på det mentala planet, vilket märks i att de boende börjat visa ökad lydnad för lagar och regler.
– När jag kom med i styrelsen för sju år sedan så var det mycket som var kaotiskt, både då det gällde ombyggnader och ekonomin i föreningen, säger David Latifpour, ordförande för bostadsrättsföreningen Djingis Khan. Men det är annorlunda i dag. Jag tror att de allra flesta nu söker tillstånd för större ändringar i lägenheterna. Folk vet att om de gör fel så riskerar de att själva få ansvara för följderna om det måste göras om.

Djingis Khan är fortfarande en stadsdel med en bra kontakt mellan de boende. Barnen på Djingis Khan vet att om deras föräldrar går till närbutiken så kan det ta allt mellan fem minuter och ett par timmar för dem att komma hem igen, beroende på hur många bekanta de möter längs vägen. Den gemensamma tvättstugan, där flera hushåll kan tvätta samtidigt, är en av flera naturliga mötesplatser, där många och långa samtal förs.

Puben finns inte kvar men varannan fredag är det kortspelskväll i gemensamhetslokalen Vita huset, där de som vill kan komma och spela whist och dricka öl.

En fotbollsturnering, där gårdarna spelar mot varandra i lag som består av både vuxna och barn, är en av vårens stående träffpunkter. Valborgsmässoafton firas med en gemensam brasa och på midsommarafton kan alla som vill komma till det stora knytkalaset på grönområdet. I augusti hålls en stor kräftskiva med dans, kulörta lyktor och långbord i partytält.

Boende med olika intressen har under alla år startat aktiviteter och traditioner av olika slag. På senare år har korpfotbollslaget Djingis FC bildats medan kabarén, där boende på området uppträder, har funnits i många år.

David Latifpour känner att ett generationsskifte har ägt rum under de tolv år som har gått sedan han flyttade till området.

– Många av de 70-talister som byggde kulturen på området har flyttat härifrån, säger han. De som flyttar hit i dag får betala mycket för sina bostäder. De är noga med vad de får och förväntar sig att styrelsen ser till så att allt fungerar. Om en Djingis Khanbo tidigare blev irriterad på grannens katt eller hund, så var det något de pratade eller bråkade om då de träffades på gården. I dag vänder folk sig istället till styrelsen och begär att vi ska ta hand om problemet.

Som ordförande försöker David Latifpour gå en balansgång, där kraven på ordning och reda uppfylls samtidigt som det ska finnas utrymme för den bohemiska livsstil som är en del av områdets själ.
Bert Sjögren har sett hur Djingis Khan har förändrats, men tycker att det ändå aldrig blivit helt likt ett vanligt svenskt bostadsområde.

– Det kan aldrig bli som förr, då alla som bodde här var i samma ålder och hade småbarn, säger han. I dag finns det sådana som jag, som bor kvar här och som är trettio år äldre än de småbarnsföräldrar som flyttar hit. Men mycket är sig ändå likt. Ett tecken på det är att vi fortfarande kan få hundra personer att hjälpa till med att ordna en Bananfest.

Bananfesten har rötter från 70-talet, då Djingis Khanarna samlades vid stora fester med helstekta grisar på grönområdet Bananen i områdets mitt. 1981 hölls den första riktiga Bananfesten, som var som en liten festival med karnevalståg, cirkusföreställning och andra aktiviteter. Festivalen återkom och växte snabbt.

– Ett år hade vi annonser i bussarna, berättar Bert Sjögren. Då kom halva Lund dit och festen drog in mycket pengar. De artister som uppträdde fick ordentligt betalt och resten av vinsten skänktes till projekt i tredje världen.

Intresset för Bananfesten dog ut i slutet av 90-talet, men återkom för några år sedan. Nu hålls en Bananfest vart annat år, då stora och små på området äter och festar tillsammans i ett par dygn.
Det vildvuxna området som beboddes av rebeller och bohemer har blivit en välskött bostadsrättsförening, vars lägenhetspriser tycks vara på väg rakt upp i himlen.

Men det är inte ett område som andra. Det bevisas med eftertryck varje gång det är Bananfest och både stora och små Djingis Khanare visar att de fortfarande kan sätta klackarna i tälttaket.

Publicerad i Inrikes, nr 8 2008.